Lisa's Healthspo

 

 

Barndom
Jag har alltid varit ett ganska glatt barn, även om jag alltid tänkt mycket. Jag har varit den som är lite tillbakadragen, eftertänksam och blyg. Men som sagt alltid glad och tillfreds. Min pappa dog några månader innan jag skulle fylla fem. Men det hanterades ändå så bra som det kunnat, på grund av alla runt omkring mig. Även om jag såklart fått bearbetat om det hela igen många gånger.

Ju äldre en blir, desto mer inser en och förståelsen för världen och omgivningen förändras ju lite i taget, steg för steg och år för år. Men annars kan jag säga att jag varit väldigt lyckligt lottad och haft en fin och bra uppväxt. Något som är lite sjukt dock är att jag ända sedan dagis har känt mig tjock. Det är helt sjukt för det var jag verkligen inte.

När jag ser gamla bilder så jag förstår verkligen inte hur jag tänkte! Men idealet i samhället gav mig någon slags snedvriden bild av hur jag borde se ut. Det är ju liksom lite skillnad på en kvinnokropp och en kropp hos en fyraåring. Men det var inte så lätt för fyraåringen att förstå.

 

2011
Här gick jag i sjuan och åttan. Jag mådde inte alls bra detta året. Det var någon stans här jag började bli vuxen, eller i alla fall att vuxenblivandet och processen tog sin start. Och det håller nog alla ni med mig om, att det är jobbigt. Speciellt om en är en sådan som jag som tänker så mycket. Och jag är en sådan som vrider och vänder på allt.

 

 

PicMonkey Collage2501154I början av 2013, någon månad efter mina 2 månader av svält

 

2012
Här mådde jag ändå lite bättre. Även om det gick i perioder. Dock var det bara för att jag förträngt och tryckt bort allt det jobbiga. Jag har även den förmågan – att bara trycka bort saker om de når en viss gräns att det bara är FÖR jobbigt att hantera.

Hösten 20012 började jag i 9:an. Sommaren innan hade jag börjat någon slags omvändning till att äta lite mindre. Det var kort och gott för att jag tyckte att jag var väldigt tjock. Jag ville bli smal.

Det var den gamla klassiska att ”om jag blir smal blir jag lycklig – DÅ försvinner mina problem”. Jag börjde fokusera sjukligt mycket på maten. Jag räknade varje kalori, då menar jag varenda.

Ett tuggumi efter maten låg t.ex. på 5 kcal vilket var väldigt mycket då jag som absolut MAX låg på 500 kcal per dag. När jag ser tillbaka nu så är det helt sjukt, det är helt sjukt beteende.

På de två extrema svältmånadena droppade jag 8 kg, totalt hade 12 kg försvunnit. Jag var nu smal (alltså spinkig då). Men var jag lycklig och mådde bättre för det? NEJ. Och min kropp var ur funktion. Mensen var borta.

 

2013
Nu började jag återgå till det ”normala” igen. Men kontrollen gick inte att släppa och även om min kaloriräknarapp raderades så fortstte jag ändå med hjälp av huvud och miniräknare. Det kan inte beskrivas med ord men den där kontollen och räknandet var så otroligt tillfredsställande. Även när jag tänker på det nu så kommer den känslan tillbaka igen.

Dock så använde jag ju bara allt detta för att trycka bort det där jobbiga. Jag lyckades och när jag på hösten började gymnasiet höll jag på likadant. Det var inte förrän efter min operation på hösten jag vågade släppa på maten. Jag kontrollerade den fortfarande. Men jag åt mer.

 

PicMonkey Collage2501153I mitten av 2013, här åt jag 1600kcal/dag och hade stenkoll på att jag varken understeg eller översteg det intaget

 

2014
Här gjorde jag ju en liten diet och jag kunde igen på riktigt känna den där tillfredsställelsen över att ha kontroll på maten i detalj. Som ni förstår drog hela detta mig tillbaka flera steg i den förbättring jag ändå gjort. Men så innan sommaren träffade jag en läkare (det har blivit många sådana p.g.a. mensens frånvaro).

Äntligen tog någon tag i mig och sa STOPP. Äntligen såg någon vad som verkligen hände. Mamma märkte ju såklart men hon var inte stark nog att riktigt hindra mig, vilket är helt förståeligt med tanke på allt…

Det konstiga tycker jag var att ingen läkare märkte något och sa till. Även om jag fått saker som anorexia och ätstörning slängt i ansiktet på mig helt nonchalant så insåg jag ändå inte hur allvarligt det var.

Men så i somras så insåg jag att det var nog. Jag har sedan dess försökt släppa kontrollen, tillåta mig mer mat och framförallt mer fett. Jag försökte släppa alla matnojjor jag byggt upp under åren.

Jag började även då inse och ta tag i de underliggande problemen. Just nu är det som ni vet stressen jag försöker lära mig att hantera.

 

2015
Så då är vi här. Två år efter att jag svälte mig och två år efter att jag började hålla mig precis på gränsen, jag höll mig på konstant underskott. Det är 4 år sedan jag började må dåligt.

Idag mår jag så otroligt mycket bättre. Kanske är det därför jag nu kan se hur sjuk jag var. Även om jag kanske inte såg så där sjuk ut som andra kan göra. Men för MIG var det riktigt sjukt! Det är inte förrän de senaste månaderna jag förstått och låtit mig inse att jag varit sjuk.

Även om jag inte diagnostiserats så har jag haft en ätstörning. Det vet jag nu. Men vet ni vad? Jag har också tagit mig ur den! Jag har dock lite kvar. Helt ärligt talat så håller jag ganska mycket koll på maten. Jag vet hur mycket saker innehåller, hur mycket av allt jag bör äta och jag har liksom alltid ett hum om vad jag ätit vid dagens slut.

Dock kan jag idag släppa kontrollen och jag är oftast inte rädd för maten längre. Även om jag märker att just kontroll på maten är något jag tar till om jag mår lite dåligt. När det gäller stress m.m. mår jag inte heller 100% bra men jag är på god väg!

Jag ska fortsätta kämpa! Jag ska bli 100% frisk. Jag ska sluta räkna de där kalorierna (jag är nästan där). Jag ska fasen få må bra! Det är jag värd! Det förtjänar jag! För hela grejen är, det som allt handlar om egentligen, är att nu har jag ett värde igen. Jag, Lisa har ett självvärde. Punkt.

 

PicMonkey Collage2501152I slutet av 2013 precis i början av ett höjt, men fortfarande extremt kontrollerat matintag

 

 

stats